ETAPP 32.
5:e säsongen i Västindien. Kennet och Peter hälsar på.
Vad åren går! Det är redan 5:e vintern som jag tillbringar här i Västindien. Jag tycker inte det är länge sedan man seglade ut från Sverige men det var ju veckan efter midsommar 2010.
Efter 9 månader hemma i Sverige där hammaren och bussratten fått ta mesta tiden förutom all underbar tid tillsammans med frugan och barn och barnbarn så lockar åter värmen och solen. Efter att ha firat jul i Kumla med familjen och gått och väntat som vanligt efter snön som återigen inte kom innan jag åkte iväg 7/1 fick frugan ingen avskedspuss för hon var rejält förkyld och jag ville inte bli smittad.
Erling och Gretel håller låda i sin affär
Jul i Kumla. Joel, Jakob, Markus, Sara, Andreas
På morgonen den 7:e åkte jag från Målsånna upp till Kumla för att busa med barnbarnen en sista gång innan vi åter ses den 7:e april. Under hösten fick Gretel och Erling en lillasyster som fick namnet Kerstin efter Johannas mormor. Hon föddes 1 augusti och växer så det knakar. En snäll men bestämd liten tjej. Jakob följde sedan på eftermiddagen med mig till Arlanda eftersom han ändå skulle hälsa på Markus i Stockholm. Dessa båda skall komma 2 veckor i slutet av februari – början av mars och hälsa på. Det är alltid roligt när barnen kommer och hälsar på gubben.
Flyget till Grenada blev som vanligt: Norwegian till Gatwick/London, övernattning på Yotel/Gatwick och sedan Virgin Atlantic till Grenada via St Lucia. Flyget gick som bra trots att det tar 11 timmar från London till Grenada inkl. en paus på 1,5 tim på St Lucia. Det enda som var lite annorlunda var att det under 20 min över Atlanten var rejäl turbulens i ett område så planet dansade omkring ordentligt och hade man inte haft säkerhetsbältet på hade man haft svårt att sitta kvar. Sådan stark turbulens har jag inte varit med om förut. Sedan var det en man som satt några rader snett framför som föll ihop men duktig personal som med hjälp av syrgas fick honom åter att kvickna till. Alltid händer det nått.
Tobago Cays syns i övre kant
En vecka innan jag kom ner så mailade jag Keeron Baptiste, han som har koll på Solea, att jag var på gång och om han kunde ta av skyddskapellet och tvätta Solea utvändigt innan jag kom. Eftersom jag anländer strax innan solnedgången och Solea ligger i vattnet vid bryggan hos Grenada Yacht Club och jag skall bo direkt på båten så ville jag komma in direkt och fixa till kojen. Solea såg oförskämt bra ut trots att hon inte fått segla på 9 månader. Jag fick igång fläkten som jag har inne i sovkabyssen och den är mycket bra att ha innan man har vant sig vid den 28 gradiga värmen. Sen sov man som en stock eftersom min biologiska klocka var 5 timmar före klockan på Grenada.
Fredag 9/1. Bo Johansson, en gammal kompis jag lärde känna för några år sedan här nere kom och hälsade på. Han låg för ankar i Prickly Bay sedan en tid tillbaka efter att han seglat från Venezuela där han har båten upplagd på sommarhalvåret. Han går under benämningen, Ubåts-kaptenen, eftersom han jobbat inom svenska ubåtsförsvaret hela livet men är nu sedan några år tillbaka pensionär. Vi har under de sista åren haft lite mailkontakt och ringt ibland och nu så ville vi träffas några veckor innan han fortsätter norrut. Jag hade fått order om att köpa mörk choklad hemma i Sverige och ta med till honom. Jag kunde inte begripa detta eftersom Grenada tillverkar själva mycket mörk choklad. När jag kom ner och gav honom chokladen fick jag svaret. Priset. Hemma gav jag 150 kr för 10 chokladkakor på Lidl för mycket hög kvalitetschoklad. Här är priset 450 kr. Bl.a så har dollarn börjat röra sig uppåt och eftersom den lokala valutan är knuten till dollarn så följer priserna med uppåt. Nu så börjar öarna Martinique och Guadeloupe bli intressanta för där är valutan euro och den ligger ganska still mot den svenska.
Kompisen Bosse som alltid har en hjälpande hand
Bosse hjälpte mig att sätta bommen och så säkrade han mig när jag klättrade upp i masten för att kolla vindmätaren, lanternan och windexen. På vägen ner tvättade och oljade jag in masten samt gjorde en kontroll av riggen. Allt verkade bra. Förra året när jag var på St Martin lät jag en norrman som jobbade på FKG, en av ö-världens största riggfirmor, göra en koll av riggen och han godkände allt och sa att den har massor av år kvar ännu och eftersom den är så rejält konstruerad med 13 stag i ställer för 6 som andra båtar har. Lagom när jag satt längst upp så kom det en rejäl squall med blåst och regn. Jag höll kvar i masten men när jag såg ner krängde båten så jag var en bra bit utanför däcket. Tur att det finns steg i masten så man har bra fotfäste och inte bara hänger i en lina.
Det knackade på skrovet och där stod Davie. Han är en ”inföding” som bor på en grannbåt som han ser efter och sköter åt en amerikan. Han undrade om jag ville ha hjälp med något. Jag hade sett att tamparna som Solea satt fast i bojen med hade varit bra växtmiljöer för snäckor och sjögräs. Jag frågade om han ville dyka i och rensa tamparna samt också rensa propellern från snäckor. Det kunde han göra så när jag frågade vad han ville ha för det sa han 20 us-dollar i timmen. (160 sek). Då blir det inget med det sa jag. Här är den normala lönen nämligen 4-6.000:- sek i månaden vilket jag påtalade så vi kom överens om 75:- sek i timmen vilket är bra det.
Davie. Han skrapade linor och propeller fria från snäckor
På lördagen kom åter Bosse och han hjälpte mig att montera dit vindrodret och sätta focken. Sedan blev det städning invändigt för det regnade rejält och blåste mycket dessa dagar. Vi tog sedan bussen till några marinbutiker och järnvarubutiker för att leta efter säkringar till kylskåpet för jag hade nämligen inte fått igång kylen. Nu fanns det inte några 15 amp säkringar på hela Grenada så jag ringde broder Peter som skulle komma en vecka senare. Sonen Andreas hade kollat på nätet hemma att Biltema i Jönköping hade på lager, 1 st för 19:- och 10 st för 9:95. I Sverige är allt billigt utom timkostnaden för arbete. Vi skulle så sluta dagen på gamla hederliga Big Fish tänkte jag. En litet matställe på pålar i vattnet vid Prickly Bay. Detta ställe har varje kväll varit ett samlingställe för massor av seglare. Nu var allt borta och en ny skapelse hade blivit till. Ett hus av smaklös betong, fina vita dukar på bordet, jag ombads att ta av solhatten när jag kom in, min klädsel verkade inte passa heller. När jag bad om att få se menyn tackade jag för mig när jag läste priset. Så fanns det heller inga som åt här heller. Stället gapade tomt kväll efter kväll. Strax bakom hade emellertid tillkommit en bakficka som serverade burgare och lite lokal mat till rimlig peng och hade skaffat bra wifi och som dessutom var öppet 24 timmar om dygnet. Timber var det nya namnet. Här verkade en hel del träffas men jag hörde att nya samlingsplatsen var Prickly Bay Marina en bit ut i viken.
Nya Big Fish som numera heter Timber
På måndagen den 12/1 vaknade man upp till skyfall. Regnet bara vräkte ner och det hade det gjort en bra bit av natten också. Calvin från Grenada Marin kom och de har Volvo Penta servicen på ön. Innan jag startar upp varje år låter jag dem byta bränslefiltren och göra en koll av motorn. Sedan startade vi upp och hon spann som en katt. Under mina 13 år med Solea har jag aldrig haft några problem med motorn och sköter man bara den med service så skall de gå ”hur länge som helst” enligt Volvofolk.
Calvin från Grenada Marin. Volvo Penta service.
På tisdagen var det dags att lämna St George och Grenada Yacht Club och gå ned till sydkusten till Spice Island Marine Service för att lyfta upp Solea. Bosse kom upp för han ville gärna ut på havet några timmar. Eftersom vi bara hade kunnat montera focken blev det motorgång hela vägen. Ner till flygplatsen var det inga problem. Sedan möter man alltid där den kraftiga passaden och området ligger också i en så kallad accelerationszon så vinden förstärks här. Motvinden var 13-14 m/s så vi kom fram en kvart försenade till rampen där lyftet skulle ske men jag hade ringt och sagt att vi blev lite försenade så det gick bra. Hon lyftes upp och högtrycktvättades under vattenlinjen. Sedan stöttades hon upp på grusplanen inne på varvet.
Som vanligt när Solea ligger på land här hade jag bokat en veckas boende på lägenhetshotellet Cool Running som ligger vägg i vägg med varvet. Här är skönt att kunna ta en siesta mitt på dagen och en dusch när värmen är som mest tryckande. Här finns också en tvättstuga som man fritt får använda efter kl 17.00 varje dag. Hit brukar jag alltid ta med sängkläder, handdukar och kläder och ge dem en tvätt innan och efter säsongen.
Lägenheten på Cool Running är skön att ha när Solea är på land
När hon ligger på land brukar jag tvätta, vaxa och polera ovansidan. Varvets personal låter jag tvätta och vaxa frisidorna samt bottenmåla henne. Detta år gav jag henne dubbla lager med ny bottenfärg så hon kan klara sig 2 år utan att lyftas. Bottengenomföringarna får sig en översyn och smörjs in. Så blev det en sväng till Costums för att betala tillståndet för att få segla i Grenada. Det är 50 EC-dollar i månaden, ca 150:- sek. Nu fick jag betala för de 9 månader som jag var hemma också eftersom hon låg i vattnet. Hade hon stått på land under denna tid hade det inte varit någon avgift för denna period. Jag lämnade också in en del av kapellet för att förstärka lite sömmar. Kylskåpet som jag har i båten har knallat och gått i alla år och fungerat perfekt. Nu ville säkringen gå när jag startade kompressorn så ett beslut att byta ut hela kylanläggningen togs. Laga på gammalt ville jag inte utan på sjön vill man minimera problemen. Det blev att lätta på börsen och ta fram c:a 15.000:- sek för detta. Varför skall det kosta så mycket när man kan köpa ett helt kylskåp hemma för en 5:e del av kostnaden. Låga serier är väl svaret. Kylmontör Basil St John som bor vid Port Louis Marina och hans kompis elektriker Errol Davis var snabba och duktiga. De fixade allt på 2 dagar.
Solea redo att lyftas i sjön
Så närmade sig säsongens höjdpunkt. Bröderna Kennet och Peter skulle hälsa på i 10 dagar. Måndagen den 19/1 anlände de via London. De har aldrig varit på denna sida pölen innan och nervösa hur de skulle klara sjösjukan. Nu var inte seglingen målet med denna resa utan bara för att få chansen att komma till Västindien och få uppleva värmen, baden, kulturen och människorna här. Ön är ju också som vackrast nu i slutet av januari och februari då den är härligt grön och allt blommar. Det är vår nu. Vintern brukar vara halva december och halva januari då mer molnighet och regn uppträder. Tempen under vintern ligger på ca 25 gr, våren 26-27 och sommaren 28-30. Vatten temp i havet 24-26 gr hela året.
Solea skulle sjösättas på tisdagen så de fick bo i lägenheten första natten och jag sov då på Solea. Nu tillhör de inte dem som brukar utnyttja solen för att sola och det är ju förståndigt. De smorde in sig med faktor 30 men snart fick de köpa sunblock 50 för småbarn för att skydda sig. Själv brukar jag aldrig använda något utan har hela tiden kläder och hatt på mig. Under 3 månader hinner man få tillräckligt med sol ändå. Sjösättningen var en intressant upplevelse tyckte de och sedan var det dags att ge sig ut på det blå. Nu blev det bara någon knapp kilometer ut till en boj i Prickly Bay några nätter. Lite dyningar rullar alltid in och lite nervositet för sjösjuka kunde ses. När Kennet fyllde 50 för en massa år sen så kidnappade vi syskon honom en fredag efter jobbet och tog med honom till Marstrand där Solea hade båtplats. På lördagsmorgonen vid 5-tiden vaknade vi av att Kennet var orolig och kände sig sjösjuk. Några båtar hade gått förbi och orsakat lite svall och det räckte. Någon segling den förmiddagen blev det inte. Nu fick de chansen att vänja sig här och det gick mycket bra.
Härligt med första seglatsen för säsongen
Vi tog iland storseglet vid Prickly Bay Marina och satte i lattorna. Där finns en lite större gräsyta. Sedan blev det några timmar i baren där så de kunde svalka struparna med Carib och köra wifi. Här har blivit riktigt bra och det nya samlingstället för seglare. Fredagskvällarna är stora kvällen här med steelbandmusik m.m. Att komma ut från land och ligga fritt är underbart. Det fläktar mer och man kan hoppa i och bada när som helst. Bosse bjöd över oss till sin båt en kväll. Han har en mycket stilig 57 fots båt byggd i aluminium år 2000 i USA. Kostade ca 8 milj att bygga. Han köpte den 2008 bara seglad en säsong men nu vill han sälja för han tycker den är för stor att segla med ensam och vill ha något mindre. Han håller också på att bygga sig en liten villa på Öckerö. Grunden gjordes i sommar och ny till sommaren skall stommen monteras. Få se om det blir en sväng dit i sommar.
Bosse hälsar på. Vi låg bredvid varandra ett par dagar i Prickly Bay
På torsdagen blev enda seglingsdagen för bröderna. Vi släppte bojen i Prickly Bay och hissade storseglet. Vi gled sedan längs sydkusten förbi det stora universitetsområdet där de utbildar läkare och veterinärer. Ungdomar från hela världen kommer hit för studier och är en god inkomst för ön. Sen kommer den internationella flygplatsen Maurice Bishop innan udden rundas och man kommer in på den lugna västkusten. Vi rullade ut genuan och så blev det några timmars segling upp förbi Grand Ance, badstranden, ankarviken utanför St Georges där många seglare ligger och ytterligare en bit upp. Här brukar vinden alltid ta slut och så blev det också nu. Vi startade motorn och började styra in mot St Georges. Jag har där bokat plats på Port Louis Marina till den 20/2. Det är ett bekvämt boende för gästerna och här vill också Barbro vara när hon kommer.
Styrman Peter och gast Kennet seglar på
På kvällen skulle Kennet gå till matbutiken Foodland som ligger strax utanför grindarna till marinan och handla lite. Han knallade iväg men det dröjde en hiskelig tid innan han kom tillbaka. Han hade nämligen gått utmed lagunen och tittat på alla båtar och passerat Foodland utan att märka det. Passerat Grenada Yacht club, gymnasiet, containerhamnen och idrottsplatsen och var nästan inne i St Georges innan han vände. Han kom tillbaka ganska trött efter en halvmilavandring. Tar man jollen till Foodland är det 150 meter. Nyttigt med motion.
Carenaget eller inre Hamnen i St Georges
Utsikt mot ankarliggarna och Grand Ance Beach
Fredagen blev en vandring till St Georges för att kolla upp staden. Förbi ovan nämnda platser innan man kommer fram till lagunen staden ligger vid. Här är affärer och det lokala livet längs vattnet. Fiskebåtar ligger inne och här lägger färjan till Carriacou till. Den är som de flesta färjorna här nere gamla norska färjor. Bodö står det på den. Längst ut vid inloppet ligger en mysig restaurang där jag alltid brukar stanna upp någon timma innan det är dags att bestiga berget med fästningen precis bakom. Från fästningen är det fin utsikt över staden, lagunen, den andra lagunen med marinorna, ankarplatsen utanför samt ner mot Grand Ance. På andra sidan berget kommer man ner i handelscentrat där bank, matvarubutiker, järnaffären, marknaden, fiskmarknaden, affärsgallerian vid kryssningsterminalen m.m. ligger. Här är en salig kommers och mycket roligt att gå och studera kulturen och människor.
Här fortsätter de gamla Norska färjorna sitt liv
Gatubild från marknadskvarteren
Inne på affärsgallerian fastnade bröderna för här är bästa stället för att köpa minnen från ön. Alla barn o barnbarn skulle ju ha något. Efter att ha avslutat med marknaden och gränderna runt detta gick vi ner till busstationen och tog 1:an tillbaka.
Åka buss är alltid roligt här nere eller kan det vara för sällskapet?
Lördag är Hash dag. En dag då man ger sig ut i klorofyllen och har trevligt tillsammans med 200 andra. Bussar åker runt på ön och hämtar upp folk och så samlas man på någon plats. Idag var det bara någon mil öster om St Georges uppe bland kullarna. På vägen dit såg man ut över de olika vikarna på sydkusten och borta i sydväst ligger Tobago nedanför horisonten. Här uppe är det också lite svalare och luften mer friskare. Hashen bestod denna dag av en vandrar- och en löparslinga. Först gick vi ett par kilometer längs en mindre väg som kantades av hus och trädgårdar. Ibland sköts trädgårdarna mycket bra men ofta bryr man sig inte utan det står en nedvuxen bil eller obrukbar liten grävmaskin på tomten.
Landsbygden är vacker
Bäckravinen som följdes någon kilometer
När vi passerat en liten bro tog vi av och började följa en bäckravin i någon kilometer. Det var roligt att skutta runt på stenar och dra sig upp på slänter. Eftersom det regnat mycket sista tiden var det mycket halt och jorden blev som såpa. Det gällde att ta det försiktigt för man vill inte ha några onödiga skador. Efter ravinen bar det iväg uppför en liten väg i en dryg kilometer innan det sedan blev att följa en slirig liten stig nästan ända fram till målet. Här var det faktiskt riktigt jobbigt men vi var bland de första så stigen var framkomlig.
Halt som såpa. Ibland fick man använda alla 4 för att ta sig fram
Riktigt skitig blev man
När vi sedan kom i mål så finns alltid mat och dryck att köpa till självkostnadspris. Vi letade upp en vattenslang och spolade av oss den värsta leran. Innan någon får åka hem måste alla ha kommit i mål. Nu fick vi vänta i 2,5 timme innan de sista kom in och då hade det varit kolsvart i en timme. En grupp med små barn och ett par äldre personer hade som tur var hållit ihop och hjälpts åt i mörkret. Mycket utmattade kom de till sist i mål. Detta var den lortigaste hashen jag varit med om men rolig för man var ganska trött efter vandringen. En dusch på marinan när vi kom hem kändes underbar och kläderna fick läggas i blöt i en hink jag gjort i ordning innan vi for iväg.
Sedan tog vi det lugnt i 2 dagar och slappade på Grand Ance Beach. Man hyr en solsäng för 10 EC, lägger sig under ett träd och tittar ut över det turkosa vattnet. Man börjar läsa en bok men tappar den innan första sidan är läst och somnar in. Vid lunchtid går man 200 meter till Umbrellas som är en mysig restaurang och sedan tillbaka för att sova på maten. Mer behöver man inte göra på en dag.
Pina Colada är smaskens
Efter en Pina Colada somnar man lätt
På tisdagen och onsdagen hyrde vi bil vilket kostar ca 500 sek/dag. Innan man får köra så måste man gå till ett poliskontor och köpa ett lokalt körkort för 180 sek som då gäller i 3 månader. På tisdagen körde vi norrut längs västkusten. En mycket vacker vägsträcka som är bebyggd hela tiden. Utsikten över karibiska sjön är fin och man ser segelbåtar som antingen går norr ut mot Carriacou eller går åt andra hållet mot St Georges eller sydkusten. Första stoppet brukar bli Concorde Falls. Vattenfall med naturliga badpooler med friskt härligt vatten från bergen. Kennet och Peter hoppade genast i för ett bad. En lokal kille gick upp på en 15 meter hög klippa och hoppade. Lite väl högt tyckte bröderna men en avsats på 3 meter passade dem bra. Som vanligt vid turistattraktioner finns det lokala hantverkare som vill sälja sitt hantverk. Peter köpte bl.a 4 armband tillverkade i trä. När han sedan på kvällen hade kontakt med hemmet och frågade om de ville ha något sa de att det går bra med vad som helst bara inte något armband.
2 st Tarzan vid Concorde Falls
Den 3:e tar det lugnt
Vi hade med oss lite fika och stannade längs vägen för ett stopp. När vi så kom till staden Gouyave blev det ett stopp på Nutmeg fabriken. Man gör ju inte frukten här givetvis men man sortera den och paketerar den, en del mals medan andra skalas. Sedan paketeras det i säckar och skickas till hela världen. Nutmegen eller muskotnöten som vi säger används till matlagning, medicin m.m. Vi fortsatte mot norr, körde genom den lilla staden Victoria innan vägen svänger in i landet och man kommer till Almost Paradise (nästan paradiset). Här uppe i norr är tempot ännu lugnare (hur det kan gå till) och husen och trädgårdarna mer välskötta.
Nutmeg på tork
Fikarast
Sauteurs ligger längst i norr och är en liten stad med strand och en brygga för båtar att lägga till vid men Atlanten rullar in här så att gå in här med båt är vanskligt. Nu kör vi vidare för att komma till Belmont Estate. En gammal farm som man gjort om till en turistfälla. Här kan man se lite djur. Främst är det getter som man har och mjölkar. Några papegojor fanns att se i olika burar. Här visar man också hur det går till att tillverka choklad. Vi pratar med en kille som står och skyfflar kakaobönor som hettats upp och skall ligga på tork. Man blir inte direkt sugen på choklad sedan man sett hur det går till.
Peter hälsar på en kompis
En annan kompis
Här skyfflas det choklad
Vi fortsätter ner mot Grenville, en lite större stad på ostkusten. Men innan vi kommer dit letar vi upp det gamla flygfältet som låg här innan det nya i söder byggdes. Kennet har läst att det skall finnas 2 Cubanska flygplansvrak här som härstammar från kriget för drygt 30 år sedan. Efter att ha frågat om vägen så kommer vi plötsligt ut på den gamla landningsbanan. Att den inte används mer förstår vi när vi ser kor och getter gå fritt och betar. Vi kör längs med banan ner mot några hus som måste varit terminalerna för passagerare samt customs. Allt är bara övergivit och man kan se att det varit strider här på de gamla väggarna. När grannländerna stödda av USA ”befriade” ön från att bli ett nytt Cuba var det bl.a här häftiga strider. Efter terminalerna så ser vi sedan 2 st gamla flygplan som håller på att bli uppätna av naturen. Bl. a går att utläsa Havanna på ett av planen.
Cubanerna glömde kvar lite saker
Så fortsätter vi några kilometer ner till Grenville. Nu på eftermiddagen är mycket folk i rörelse. Arbetarna på väg hem och skolbarnen likaså i sina fina skolkläder. Här i staden finns inte mycket som är uppbyggt för turister varför staden har en härlig charm. På återfärden hem till St Georges tar vi vägen över bergen i stället för den södra kustvägen. En vacker kurvig väg och grönskan är intensiv. Halvvägs stannar vi till på Grand Etang, en kratersjö. Här har bildats en sjö i den avsomnade vulkantoppen. En utställning beskriver hur öarna bildats och beskriver djurliv och växtlivet. När vi kommer tillbaka till bilarna så är det lite uppståndelse vid ett salustånd. Några apor är lite väl närgångna och damerna i stånden är inte förtjusta. De ger aporna en halv banan men de blir inte nöjda utan hoppar ner under disken och hittar en hel klase med bananer. För oss turister ser det roligt ut men damerna är inte glada. Aporna är ganska stora och har stora tänder så man skall nog visa dem stor respekt.
Här är också barnen glada när skoldagen är slut
Dessa apor visste var maten fanns
Så bär det av neråt efter att ha passerat passet på ca 600 meters höjd. Uppe i bergen är det behagligare temp med ca 4-5 grader lägre värme. Vi åker tillbaka till Solea och avslutar dagen med bad i poolen och middag på restaurangen.
Så näst sista dagen med bröderna. Vi har bilen i dag också och tar det lugnt och besöker några platser på sydkusten. Här på några halvöar ligger ”de fina kvarteren” med pampiga villor. Vi åker till Västra Banken och hälsar på. Kennet tänker öppna en filial här. Västra Banken är ett gammalt fyrskepp som legat i Östersjön men efter att det togs ur bruk renoverades det för 10 år sedan och fraktades hit där det tjänstgör som servicehus för marinan Phare Bleu.
Här ville Kennet bli Bankdirektör
Vi letar också upp Westerhalls destillery där sprit tillverkas. Vi kommer dock dit i lunchtid så det är stängt så vi tar bara en tur i den gamla industrimiljön utomhus och kan känna tidens tand hur det var här för 75 – 100 år sedan. Gammalt vattenhjul och en liten akvedukt som gav energi till industrin samt en hel del gamla maskiner påminner om gamla tider. Vi väntar inte in arbetstiden efter lunch utan återvänder till ”hemmatrakterna” och åker ner till Grand Ance Beach och restaurangen Umbrellas som ligger fint vid stranden.
Sista dagen tillbringar så bröderna vid poolen samt packar. Jag bad dem ta med stora resväskor som skulle vara tomma på hitresan. Nu var de inte det utan som vanligt hade de med sig mycket för mycket egna kläder. Jag får emellertid plats med lite av mina grejor som jag inte har någon nytta av här och skickar med det hem.
Tack för ni kom och hälsade på. Riktigt roligt.
Så har 10 roliga dagar gått och det var mycket kul att också Kennet och Peter kom och hälsade på. Nu har alla syskon och barn varit här och upplevt Karibien. Om 4 dagar kommer frugan så nu är det bäst att städa och tvätta några dagar.
Ha de bra så hörs vi vidare.
Janne
”Man kan ju tro man är i Karibien” sa Kennet när han såg detta.